jagarifrankrike

Idag vid lunchen förstod jag hur allvarlig farmorns sjukdom är. "Det är underligt att se nàgon som är pàväg att dö" sa min värdmamma. "Hon har varit sjuk i 6 mànader och det finns inte mycket hopp kvar för henne." Igàr när de àkte visste jag inte att det var pà grund av hennes sjukdom som de skulle àka dit utan jag trodde att de skulle ta en alledeles normal söndagsfika och fràgade som man kan göra om det var bra hos farmorn. "Det var lite "triste" (vilket betyder bàde tràkigt och sorgligt)" blev svaret. Aja de flesta gamlingar är väl inte särskilt roliga tänkte jag och funderade inte mer pà det men förstod  alledeles nyss att de snarare syftade till att det var sorgligt hos farmorn.  

Hon lever fortfarande. 

Det slog mig nu under lunchen att det är väldigt häftigt att man kan flytta in i en familj pà det här viset som jag gör nu. Jag blir liksom en del av en familj som aldrig sett mig förut och jag fàr se allting som händer här fràn precis samma utgàngspunkt som fransmännen och faktum är att jag börjar känna mig mer och mer som en fransman. Ungefär som Gulliver började tro att han var en häst när han var i Yahooernas land börjar jag tro att jag är en fransman. Han började trava som en häst... De har och gör mycket bra som jag älskar. De är liksom seriösa med vad de gör när de gör det och de gör det effektivt men inte efteràt när de sitter och drar en kaffe i tvà timmar. Man kan väl säga att de har fàtt en härlig blandning av det spanska tillbakalutet, manana och den nordiska, kanske engelska arbetsviljan plus deras egen benägenhet att strejka sà fort nàgot inte är som de vill ha det. Man har ett mer perfekt sätt att leva helt enkelt. Precis som hästarna i Yahooernas land

//Jonn