Farmorn, och mormors apelsin
Det var ju tur att vädret var fint pà morgonen idag för annars hade farmorn inte sett nàgot när hon flög genom molnen. Nu var vädret fint och hon kunde se platsen där hon levde ovanifràn en sista gàng.
Pappan i familjen verkar lugn. Hon hade ju som sagt varit sjuk i sex mànader sà det kom ju inte som en chock. Allt de har sagt om saken var ungefär i stilen som de första tre raderna. "Hon behöver inte längre lida". Mamman sa nàgot ord om att hennes gamla mor ocksà var sjuk, att hon gillade farmorn väldigt mycket och hon därför var orolig att mormorn skulle gà ner sig nu när farmorn är död.
Själv har jag inte varit med om särskilt mànga som dött. Jag var liten men minns när jag sàg mormor pà sjukhuset för sista gàngen. Eftersom att jag var sà liten förklarade man hennes hjärntumör som man kan göra för barn. "Det gör nog ganska ont att ha en apelsin som växer i huvudet..." Livet och döden hänger ju ihop? Annars hade ju vi inte haft livet...dà hade vi ju bara haft livet och jag vet inte om det hade blivit särskilt roligt om man inte behövde leva det just nu. Som att spela poker utan insats eller som att spela samma làtar varje dag. Jag tror att livet skulle tappa hela sin mening om man hade tid att leva det en annan dag... Men trots allt är det är svàrt att förhàlla sig till döden. Den är sà hàrd och sà självklar att man gärna undviker den.
Stora syster Clarisse är nog den som är mest pàverkad av farmorns bortgàng. Hon sa knappt ett ord under middagen och hon gàr inte lika rakt och studsigt som vanligt. Hon brukar vara den allra gladaste i familjen. Pà fredag ska de pà begravning. Dà är jag i Paris. Det passar ju sig ganska bra att jag àker iväg nàgra dagar just nu sà att de kan vara bara familjen och tänka över saken ensamma. Det är ju ganska underligt att ha nàgon i familjen som inte känner den bortgàngna farmorn om ni förstàr vad jag menar.
Dagens sanning följer: Vanligtvis brukar jag tänka pà dagen när nàgon dör som en dag med floder av tàrar och alla i armarna pà varandra men sà är verkligen inte fallet här. Jag är väldigt förvànad över hur lugnt de tar saken. Jag undrar om det bara är för att de var förberedda eller om de ser pà livet och döden pà ett annorlunda sätt än vad jag tror är vanligt i norden. Som nàgot som verkligen händer alla som lever. Jag vet inte. Alla dör ju inte? James Brown lever ju ännu...
//Jonn
