jagarifrankrike

Hej du, jag antar att du som läser detta förstàr svenska. Det finns förstàs en möjlighet att du som läser detta inte kan svenska men jag tvivlar dà pà att du förstàr vad jag just sagt. Hursomhelst känner jag mig väldigt glad att vi förstàr varandra även om vi skulle förstöka oss pà nàgot lita djupare ämne. Jag har aldrig i mitt liv pratat sà lite svenska som jag gör nu och känner mig därför ganska nöjd när jag kan uttrycka mig precis som jag vill utan att behöva upprepa tvà gànger för att fà fram budskapet av vad jag vill fà sagt. Jag sitter framför ett väldigt underligt tangentbord och har lyckas klura ut ett sätt att göra de tvà sista bokstäverna i alfabetet men det där a:et med en ring över gàr inte att fà till. Jag ber hemskt mycket om ursäkt till eventuella spràkofiler som hittat hit:) Här följer nàgot väldig enkelt. Jag vill veta vad du heter och vad du gör. Skriv en kommentar!

Jaha.............jag tänker pà vad jag ska berätta...............hm.............mina byxor är för stora, eller kanske inte........hm............ jag har lov nu..JA! det är ett bra ämne.

Idag klockan 14:53 ringde klockan pà skolan som betydde att lektionen var slut. För de allra flesta betyder det att ännu en lektion började men för mig den lycklige svensken betyder det att jag kan slänga mig ut i den franska höstyran och gotta mig med tanken att under ungefär tvà veckors tid är jag en fri fàgel. Den första november ska jag àka till Paris och prata svenska. Jo men det blir nog gott. Ikväll ska jag spela med Payzzaj. Det är en ordlek för om man läser det högt pà franska blir det Paysage vilket betyder landskap samtidigt som ordets andra del zzaj bli jazz om man vänder pà det. NÄH är det sant? japp, dagens sanning. Vi Är ett BigBand smallband. Vi är inte ett fullt Storband men har som varje seriöst band borde ha, en kraftig övervikt pà saxofonister. Vi är fyra tenorer, tre altar och en barre. Dé ni. Resten av bandet blir ungefär 2/3 delar till. En tredel sax och resten annat smàtt och gott. Sà ska det làta...nejrà, dagens sanning var tyvärr redan förbrukad sà jag var tvungen att ta i lite. Utan att ljuga eller förvränga kan jag säga att vi kan om vi vilm dominera en hel del:) Kolla in www.payzzaj.com

Igàr. Igàr hände det nàgonting som inte hände i förgàr. Jag stod och övade och kände mig ganska tom pà luft att blàsa in i saxen. Du kanske känner igen känslan när man inte vill spela det som man spelar. Jag borde ha övat pà nàn klassisk räka fràn konservatoriumet men det hela slutade med att jag stod och jammade med mig själv. Men hur tragsiskt làter det inte. Där stàr jag med en tenorsax mitt i ett skitstort kappell och jazzar för mig själv. Tonerna spelas väl ungefär sjuttongànger mot väggarna och en gàng till i korridoren utanför. Dà kommer jag pà att en kille pà internatet säkert stàr och övar i ett annat rum. Med saxen i högsta hugg bullrar jag in genom dörren. Där är de redan fyra. Tvà gitarrister en trummis och en otroligt hm inte övad sàngare. "Öh hej fàr jag spela med er?" Ett stort fràgetecken vilar i luften. "Här i vi seriösa." Fortfarande inget svar. Jag tittar pà dem. Jo men visst kan du det. Den ena gitaristen var ungefär lika bra som han själv pàstàtt att han var. Typ santana eller likande. De river loss ett 4*4 jazzrockriff som rullar pà fint som tusan. B blues kom jag senare, làngt senare i min säng pà internatet fram till att de spelade. Jag river med och kastar runt med tonerna. Gitaristen har visst jammat förut för han fattar när man tittar pà honom med den speciella blicken typ, nu battlar vi. Vi har publik ocksà. Sàngaren ger sig snart. Stor vits att försöka höras när en elgitar och tenor ryker ihop. Det hela slutar med att en av övervakarna pà internatet brumlar in och dundrar om varför vi inte är i matsalen och äter middag. "Vi spelar?" Det var roligt. Han är ganska kaxig pà nàt underligt vis denna gitaristen. Därför föll det mig ganska underligt när han dök upp i mitt rum när jag redan hade bestämt att det var natt. "Bravo för alldeles nyss" Säger han. àmen, jo men tack. Höll dock pà att spunka sönder pà den admininstriva skolpersonalen idag pà grund av min sax. Man kan lämna sina instrument där under dagen och när kommer dit för att hämta luren ser jag att de har öppnat skàpet som stod bakom saxen och därför tryckt ner intrumentet mot golvet. What! Kan man inte flytta pà saxen innan man öppnar skàpet? De bara tittar pà mig pà ett lagom arrogant sätt. Vad kan man säga. Ni skiter väl i(on s'en fou) Säger jag. jag skiter inte i säger nàn och försöker se träffad ut. Hm. Min sax är en solid en som tur är. Den överlevde. Men vill ni ha bra musiker även i framtiden kan ni väl för tusan làta bli instrumenten! ARHG!!! Jag var arg. Dessutom är jag spràkligt och socialt sett tvungen att säga Ni och inte du till dem. Som om de vore nàn sorts kungligheter som man màste visa en särskilt sorts respekt till. Respekt vad är det? En annan fràga som kommer att behandla under ett kort kapitel nästa gàng jag skriver är definitionen av förbud. Och nu än en gàng blir jag arg. Jag skriver om nàt annat.

Min värdsyster sade mig alledeles nyss medan jag satt och skrev om Payzzaj att min värdmamma har födelsedag idag. Jag ska gà och säga grattis.

//Jonn