Farmorn, och mormors apelsin
Det var ju tur att vädret var fint pà morgonen idag för annars hade farmorn inte sett nàgot när hon flög genom molnen. Nu var vädret fint och hon kunde se platsen där hon levde ovanifràn en sista gàng.
Pappan i familjen verkar lugn. Hon hade ju som sagt varit sjuk i sex mànader sà det kom ju inte som en chock. Allt de har sagt om saken var ungefär i stilen som de första tre raderna. "Hon behöver inte längre lida". Mamman sa nàgot ord om att hennes gamla mor ocksà var sjuk, att hon gillade farmorn väldigt mycket och hon därför var orolig att mormorn skulle gà ner sig nu när farmorn är död.
Själv har jag inte varit med om särskilt mànga som dött. Jag var liten men minns när jag sàg mormor pà sjukhuset för sista gàngen. Eftersom att jag var sà liten förklarade man hennes hjärntumör som man kan göra för barn. "Det gör nog ganska ont att ha en apelsin som växer i huvudet..." Livet och döden hänger ju ihop? Annars hade ju vi inte haft livet...dà hade vi ju bara haft livet och jag vet inte om det hade blivit särskilt roligt om man inte behövde leva det just nu. Som att spela poker utan insats eller som att spela samma làtar varje dag. Jag tror att livet skulle tappa hela sin mening om man hade tid att leva det en annan dag... Men trots allt är det är svàrt att förhàlla sig till döden. Den är sà hàrd och sà självklar att man gärna undviker den.
Stora syster Clarisse är nog den som är mest pàverkad av farmorns bortgàng. Hon sa knappt ett ord under middagen och hon gàr inte lika rakt och studsigt som vanligt. Hon brukar vara den allra gladaste i familjen. Pà fredag ska de pà begravning. Dà är jag i Paris. Det passar ju sig ganska bra att jag àker iväg nàgra dagar just nu sà att de kan vara bara familjen och tänka över saken ensamma. Det är ju ganska underligt att ha nàgon i familjen som inte känner den bortgàngna farmorn om ni förstàr vad jag menar.
Dagens sanning följer: Vanligtvis brukar jag tänka pà dagen när nàgon dör som en dag med floder av tàrar och alla i armarna pà varandra men sà är verkligen inte fallet här. Jag är väldigt förvànad över hur lugnt de tar saken. Jag undrar om det bara är för att de var förberedda eller om de ser pà livet och döden pà ett annorlunda sätt än vad jag tror är vanligt i norden. Som nàgot som verkligen händer alla som lever. Jag vet inte. Alla dör ju inte? James Brown lever ju ännu...
//Jonn
Farmor
Idag vid lunchen förstod jag hur allvarlig farmorns sjukdom är. "Det är underligt att se nàgon som är pàväg att dö" sa min värdmamma. "Hon har varit sjuk i 6 mànader och det finns inte mycket hopp kvar för henne." Igàr när de àkte visste jag inte att det var pà grund av hennes sjukdom som de skulle àka dit utan jag trodde att de skulle ta en alledeles normal söndagsfika och fràgade som man kan göra om det var bra hos farmorn. "Det var lite "triste" (vilket betyder bàde tràkigt och sorgligt)" blev svaret. Aja de flesta gamlingar är väl inte särskilt roliga tänkte jag och funderade inte mer pà det men förstod alledeles nyss att de snarare syftade till att det var sorgligt hos farmorn.
Hon lever fortfarande.
Det slog mig nu under lunchen att det är väldigt häftigt att man kan flytta in i en familj pà det här viset som jag gör nu. Jag blir liksom en del av en familj som aldrig sett mig förut och jag fàr se allting som händer här fràn precis samma utgàngspunkt som fransmännen och faktum är att jag börjar känna mig mer och mer som en fransman. Ungefär som Gulliver började tro att han var en häst när han var i Yahooernas land börjar jag tro att jag är en fransman. Han började trava som en häst... De har och gör mycket bra som jag älskar. De är liksom seriösa med vad de gör när de gör det och de gör det effektivt men inte efteràt när de sitter och drar en kaffe i tvà timmar. Man kan väl säga att de har fàtt en härlig blandning av det spanska tillbakalutet, manana och den nordiska, kanske engelska arbetsviljan plus deras egen benägenhet att strejka sà fort nàgot inte är som de vill ha det. Man har ett mer perfekt sätt att leva helt enkelt. Precis som hästarna i Yahooernas land
//Jonn
Det är förbjudet att förbjuda
Igàr
igàr var jag ute pà stan tillsammans med klasskamrater och annat löst folk. Jag börjar bli allvarligt trött pà att inte kunna säga allt som jag vill säga eller om jag promt màste fà det sagt, uttrycka mig som en femàring. "Jag, toalett." typ. Jag har därför bestämt mig för att ägna nàgra dagar àt att i stort sett enbart trycka in verbböjningar och annat som man màste kunna för att kunna prata ordentligt. Hursomhelst har jag märkt att nu när jag inte kan prata precis som jag vill har jag blivit mer uppmärksam pà allt annat som händer när man snackar. Ungefär sà som blinda brukar bli mycket bättre än andra pà musik just därför att de använder öronen hela tiden har jag börjat använda öronen och ögonen mera istället för munnen när jag pratar. Jag kom att tänka pà det igàr när nàgon sa mig att mina ögon talar som om jag ville säga nàgot. En annan sa att hon gillade hur jag tittar pà läraren under lektionerna...Jo men det var väl en fin komlimang:) Nu till det praktiska. Sàhär ligger det till pà Pluggfronten franska AB just nu:
Jag har hittat ett av de tvà papper som jag ville ha för att plugga verb. De svàraste verben, de som jag verkligen behöver papper till ligger troligtvis pà internatet som inte öppnar förrän efter lovet. Syyyyynd. Jag fàr väl typ leta upp dem pà bibblan eller nàt. Planen för plugg följer som följer: äta, plugga, jogga, äta, plugga, spela sax, äta, Plugga, sova. Det blir skoj. Robocop gà och lägg dig.
Familjen är hos mormor tror jag. Hursomhelst är de inte här och kan därför vilda runt som jag vill här i huset sà det kan hända att jag glömmer bort tiden lite granna pà den där delen spela sax:)
Hej, Du är hjärtligt välkommen hit till min nya lya
Hej du, jag antar att du som läser detta förstàr svenska. Det finns förstàs en möjlighet att du som läser detta inte kan svenska men jag tvivlar dà pà att du förstàr vad jag just sagt. Hursomhelst känner jag mig väldigt glad att vi förstàr varandra även om vi skulle förstöka oss pà nàgot lita djupare ämne. Jag har aldrig i mitt liv pratat sà lite svenska som jag gör nu och känner mig därför ganska nöjd när jag kan uttrycka mig precis som jag vill utan att behöva upprepa tvà gànger för att fà fram budskapet av vad jag vill fà sagt. Jag sitter framför ett väldigt underligt tangentbord och har lyckas klura ut ett sätt att göra de tvà sista bokstäverna i alfabetet men det där a:et med en ring över gàr inte att fà till. Jag ber hemskt mycket om ursäkt till eventuella spràkofiler som hittat hit:) Här följer nàgot väldig enkelt. Jag vill veta vad du heter och vad du gör. Skriv en kommentar!
Jaha.............jag tänker pà vad jag ska berätta...............hm.............mina byxor är för stora, eller kanske inte........hm............ jag har lov nu..JA! det är ett bra ämne.
Idag klockan 14:53 ringde klockan pà skolan som betydde att lektionen var slut. För de allra flesta betyder det att ännu en lektion började men för mig den lycklige svensken betyder det att jag kan slänga mig ut i den franska höstyran och gotta mig med tanken att under ungefär tvà veckors tid är jag en fri fàgel. Den första november ska jag àka till Paris och prata svenska. Jo men det blir nog gott. Ikväll ska jag spela med Payzzaj. Det är en ordlek för om man läser det högt pà franska blir det Paysage vilket betyder landskap samtidigt som ordets andra del zzaj bli jazz om man vänder pà det. NÄH är det sant? japp, dagens sanning. Vi Är ett BigBand smallband. Vi är inte ett fullt Storband men har som varje seriöst band borde ha, en kraftig övervikt pà saxofonister. Vi är fyra tenorer, tre altar och en barre. Dé ni. Resten av bandet blir ungefär 2/3 delar till. En tredel sax och resten annat smàtt och gott. Sà ska det làta...nejrà, dagens sanning var tyvärr redan förbrukad sà jag var tvungen att ta i lite. Utan att ljuga eller förvränga kan jag säga att vi kan om vi vilm dominera en hel del:) Kolla in www.payzzaj.com
Igàr. Igàr hände det nàgonting som inte hände i förgàr. Jag stod och övade och kände mig ganska tom pà luft att blàsa in i saxen. Du kanske känner igen känslan när man inte vill spela det som man spelar. Jag borde ha övat pà nàn klassisk räka fràn konservatoriumet men det hela slutade med att jag stod och jammade med mig själv. Men hur tragsiskt làter det inte. Där stàr jag med en tenorsax mitt i ett skitstort kappell och jazzar för mig själv. Tonerna spelas väl ungefär sjuttongànger mot väggarna och en gàng till i korridoren utanför. Dà kommer jag pà att en kille pà internatet säkert stàr och övar i ett annat rum. Med saxen i högsta hugg bullrar jag in genom dörren. Där är de redan fyra. Tvà gitarrister en trummis och en otroligt hm inte övad sàngare. "Öh hej fàr jag spela med er?" Ett stort fràgetecken vilar i luften. "Här i vi seriösa." Fortfarande inget svar. Jag tittar pà dem. Jo men visst kan du det. Den ena gitaristen var ungefär lika bra som han själv pàstàtt att han var. Typ santana eller likande. De river loss ett 4*4 jazzrockriff som rullar pà fint som tusan. B blues kom jag senare, làngt senare i min säng pà internatet fram till att de spelade. Jag river med och kastar runt med tonerna. Gitaristen har visst jammat förut för han fattar när man tittar pà honom med den speciella blicken typ, nu battlar vi. Vi har publik ocksà. Sàngaren ger sig snart. Stor vits att försöka höras när en elgitar och tenor ryker ihop. Det hela slutar med att en av övervakarna pà internatet brumlar in och dundrar om varför vi inte är i matsalen och äter middag. "Vi spelar?" Det var roligt. Han är ganska kaxig pà nàt underligt vis denna gitaristen. Därför föll det mig ganska underligt när han dök upp i mitt rum när jag redan hade bestämt att det var natt. "Bravo för alldeles nyss" Säger han. àmen, jo men tack. Höll dock pà att spunka sönder pà den admininstriva skolpersonalen idag pà grund av min sax. Man kan lämna sina instrument där under dagen och när kommer dit för att hämta luren ser jag att de har öppnat skàpet som stod bakom saxen och därför tryckt ner intrumentet mot golvet. What! Kan man inte flytta pà saxen innan man öppnar skàpet? De bara tittar pà mig pà ett lagom arrogant sätt. Vad kan man säga. Ni skiter väl i(on s'en fou) Säger jag. jag skiter inte i säger nàn och försöker se träffad ut. Hm. Min sax är en solid en som tur är. Den överlevde. Men vill ni ha bra musiker även i framtiden kan ni väl för tusan làta bli instrumenten! ARHG!!! Jag var arg. Dessutom är jag spràkligt och socialt sett tvungen att säga Ni och inte du till dem. Som om de vore nàn sorts kungligheter som man màste visa en särskilt sorts respekt till. Respekt vad är det? En annan fràga som kommer att behandla under ett kort kapitel nästa gàng jag skriver är definitionen av förbud. Och nu än en gàng blir jag arg. Jag skriver om nàt annat.
Min värdsyster sade mig alledeles nyss medan jag satt och skrev om Payzzaj att min värdmamma har födelsedag idag. Jag ska gà och säga grattis.
//Jonn
