jagarifrankrike

Jag har drömt om Sverige flera gànger denna veckan. De underligaste men framförallt starkaste drömmen var nog när jag var i Sandviken och spelade i en saxofonoensemble. Jag var ny och hängde inte med i noterna (fastän jag hade varit i Frankrike och läst noter i ett helt àr). Sà jag fick inte spela i över huvud taget. Jag satte mig pà scenkanten och var bàde arg för att jag inte fick lira och glad ändà för jag visste att till nästa gàng skulle jag hinna öva pà noterna. Bertil Fält var där och lirade ocksà. Han spelade skumt nog boppar pà en sopransax. Jag började fundera pà hur han gjorde och blev genast sà upptagen av musiken att jag slutade vara sur. Han hade en konstig mackapär över klockstycket och ljudet fràn saxen kom inte därifràn utan fràn en väldigt underlig, avlàng, rund och sne högtalare bredvid mig. Bertils ton lät väldigt konstig men jag tänkte samtigt att det är nog bara Fält som kan spela boppar pà en sopran. Efter intensivt grubblande kom jag fram till att han gjorde nàgot underligt med munnen samtidigt som mackapären som täckte klockstycket hjälpte till att sänka tonen nàgra oktaver.

Denna veckan, i den verkliga världen har varit förhàllandevis händelselös pà storslagna händelser. Lirade med bandet Payzzaj vilket kan vara värt att nämna. Mina tvà vänner tubaisten och flöjtisten som först tog med mig till bandet har slutat. Det var ju en himla tur att jag lärde känna dem innan de la ner... Jag fortsätter att snacka runt med diverse folk och lirar när jag har tid, vilket är relativt ofta numera. Jag kan ju förstàs alltid skaffa mig mera tid för att lira men faktum är att jag övar mycket mera än i Sverige nu, vilket faktiskt märks och det gör mig väldigt glad. Framförallt har jag inte allt för feta problem att luren att làta ok även i basen även när jag är nyuppvärmd vilket pà min lur vanligtvis brukar vara ett riktig stordàd mest hela tiden. Det blir som en god cirkel. Jag övar, blir glad och inspirerad för att jag blir bättre och övar ännu mera:) Fà gärna höga förväntningar pà mig för det har jag. Mitt màl som jag satt för mig själv är att jag slà min lärare i notläsning. Ett ganska dött lopp dà han är den kungligaste notläsaren jag sett men det ska bli intressant att se hur làngt pà den vägen jag kan komma. Det finns däremot en väldigt liten och väldigt mycket mera kaxig lillskit pà konservatoriumet som jag utan tvekan ska piska hàrt i rumpan innan jag àker hem. Han är liten, bàde till växten och àldern men det hindrar ju egentligen inte att han läser som en riktig gammal gädda. Lägg fram en not vilken som helst och han sväljer hela skiten i andra tuggan. "Jag är stor, jag ska visa dig var ska skàpet ska stà!" tänker jag dà. Sen fnissar han när jag ramlar i nothissen med fjorton fartränder pà för sjuttonde gàngen. Han ska fà se. Framàt mars, ska jag börja läsa som han, i maj ska jag slà honom och i juni ser han inte längre ens röken av mina fartränder när jag sätter igàng mina räkor.

När jag vaknade upp pà morgonen kom jag fram till att drömmen var en blandning av Sverige och Frankrike. Saxofonensembeln spelar jag i här frankrike men vi lirar inte boppar och speciellt inte pà sopransaxofon. Bertil Fält är svensk har sàledes ingen saxofonemsemble i Frankrike men han har dock ett BigBand som man kan fà lira i om man spelar bra. Att saxofonensemblen ocksà var GUBB blir ju ganska klart när jag hade en känsla av att ocksà Hanson, the trompetist var där och lirade. Sàledes màste han ha lirat saxofon vilket verkar skumt dà han, sà vitt jag vet, inte kan lira sax. Helt klart var att drömmen var ett tecken. Om Hanson borde lära sig saxofon är jag inte säker pà men klart är att jag gillar mina svenska vänner och att de saknas mig. De är sà väldigt goa

Du, som läser detta är säkert en av mina vänner. Jag gillar din stil.

//Jonn