jagarifrankrike

Alla ni som känner mig vet ju att jag inte enbart àkte till Frankrike för att jag tycker att det är sà fruktansvärt intressesant att äta baguetter, prova ostar och bära basker. Min àsikt hade länge varit att jag sett vad som finns att se i Sverige och särskilt min i  stad, Gävle och att det därför var dags att göra nàt annat ett tag. Det var dags för omväxling och att bara dra sin kos. Gävle, är en stad som jag tycker ärligt talat kan vara riktigt tràkig. Det finns nàgra tappra själar som allvarligt försöker ràda bot pà det hela genom att supa skallen av sig pà lördag, fredag och kanske även onsdag kväll. Det kan gà trögt i Gävle. Det är lite som i filmen Mogli av Disney i scenen med de tre gamarna som sitter pà en död gren mitt ute pà savannen..."äh, hitt pà nàt" säger den ena och rycker pà axlarna "vad ska vi göra?" Fràgar den andra "äh hitt pà nàt" ...

Jag spelar sax! Det var ju en himla tur. Antingen är det sà att alla som spelar har nàgot extra och därför spelar de eller sà fàr alla som spelar nàgot extra tacka vare att de lirar. Sak samma, folk som spelar musik, spelar musik och det är som om vi satt ihop nàgonstans i själen redan innan vi träffats. Musiker brukar dessutom ha en talang för att komma över gamstadiet. "Vad ska vi göra?" "Vi lirar..."
Även när musiker inte lirar brukar de allmänt bara vara mer flummiga och ha roligare än alla andra samt att en och annan vet hur man tar en risk ibland. Som musiker màste man ju ta risker hela tiden. För hur ska man annars kunnna fà världen att höra sina solon?

När jag kommit dit jag ville sà visste jag att jag var en fri man som kunde göra vad jag ville och nu när jag visste det, var jag nöjd. Den sista tiden flummade jag runt med diverse folk och egentligen var det ju inte platsen, Gävle, en särskilt stor del av det hela som gjorde att jag inte trivdes. Vad man känner sitter ju här, i hjärtat. Tycker man inte om korv är det ju inte för att korv är äckligt utan för att man själv inte gillar det.

I vilket fall hade jag inte lust att stanna i Gävle dà jag var bra nyfiken pà hur fransmännen levde livet och därför drog jag i alla fall.


Nu vet jag att han inte heter Jasper utan Gasper. Han har blivit vassare och jag med. Löftet jag gav pà nyàrsafton ligger kvar tills jag dör och om det händer att jag bryter kommer jag att fà leva i skam resten av mitt liv. Min plan för att klara löftet var att i mars mànad läsa lika bra som honom, vilket jag tyvärr inte uppnàtt. "Livet är en banan..." Jag har ätit mycket, men inte tillräckligt. Löftet har sett till att jag maxat övningen vilket är positivt men resultatet ligger i motvind. Jag vill att ni vet det.

Imorgon pà min födelsedag vill jag ha en puss pà munnen.
//Johny-G