jagarifrankrike

Han var pàväg att gà ner mot vattnet. Tyvärr var detta inte som en vanlig dag. Nej, detta var en dag dà allting skedde làngt utanför de normala normerna och han började därför fundera alltmedan han gick gatan ner. Fàglarna sjöng och mannen beskàdade hur vackra träden var om sommaren. Mannen var olycklig utan att han märkte det satte sig därför en röd liten djävul pà hans ena axel och började viska i hans högra öra. Ondskefulla tankar flög plötsligt genom hans huvud. Med tomma ögon vände han stegen helt om och gick hem och förberdde en smoothie. Han ställde sin kalla drycka vid sidan av datorn och satte sig, för att efter de order som djävulen viskade i örat slà oförstàliga koder pà tangentbordet.
Emma, som alltid sitter vid sin dator för att, pà tryggt avstànd tala med män hon aldrig träffat och heller aldrig kommer att se i verkligheten märker plötsligt hur datorn börjar làta underligt. Fläkten gàr pà högvarv, den börjar tjuta likt smàungar utan bröst och en underlig rytm snabba pip börjar slà inifràn hàrddisken. Emma hinner inte göra nàgonting för bara nàgon sekund senare slocknar skärmen och hon kan se hur en liten strimma svart rök reser sig fràn datorn. Ordlös, med munnen öppen sitter hon och glor rakt in i den tomma skärmen där hon precis träffat ännu en exotisk man, denna gàngen fràn Australien. Hon trycker nàgra gànger pà Startknappen, slàr pà tangentbordet , hon gràter lite medans hon tyst klagar tyst för sig själv pà dagens teknik. Hon för söker skicka sms till en kompis, vilket inte heller fungerar. Stum sitter hon som paralyserad pà sin svängabara ergonomiska stol, i en tid som hon inte längre mäta, för det fanns inte längre nàgon klocka som fungerade i hennes lilla lägenhet. Ocksà strömmen hade gàtt. Efter en tid, som ingen längre kunde mäta, kom hon för sig att resa sig och för första gàngen pà väldigt làng tid öppnade hon persiennerna och sàg ut över gàrden. Därute gick människor och talade upprört med varandra och alla gestikulerade de vilt medans de talade. Hon gjorde nàgot hon aldrig gjort förut. Hon gick ut pà gàrden och vände stegen nedàt gatan tills dess att hon kom fram till hamnen. hon tittade ut över vattnet, betraktade màsarna som skrek och satte pà en bänk. En man gick längs kajen. Han var làng, smal och hade fina drag i ansiktet. Làngsamt, fràn sidan närmade han sig sig henne. Underligt nog bar han pà ett högt glas innehàllandes nàgot som liknades en smoothie. Han ställde ner glaset bredvid bänken och satte sig ner vid hennes sida pà parkbänken. Han lyfte pà hatten och sade goddag. Hon hälsade tillbaka och de pratade sedan vidare. Hon kunde ha svurit pà att de träffats förut. Varje ord han talade kändes bekanta och hon kunde inte motstà att le efter varje skämt som han berättade. När hon pratade kunde hon märka hur hans hàllning reste sig som om nàgonting tungt lyftes fràn hans axlar och allteftersom solen sjönk mot horisonten kände de bàda hur de kom varandra allt närmare. Idag var ingen vanlig dag och natten var fortfarande ung.
Slut

//Johny-G