jagarifrankrike

Onsdag. Efter repetionen med orkestern gick jag gatan ner, riktningen styrd hemàt när jag plötsligt hörde hur nàgon lirade jazz inne pà en bar. En hög jazzman, däribland en saxofonist, mannen som leder bigbandet stàr och lirar. Jag säger "hej", och till min stora förvàning fràgar mannen genast om jag vill lira...

Om det har jag inga andra ord än att det var helt enormt. Ett avgörande litet ögonblick i mitt liv.

Annat gott som har hänt är att David har lärt mig vad ett sus ackord är för nàgot. Det har ju hänt att man sett ett sàdant pà nàgot not, men det har bara resulterat i nàgot som skulle kunna liknas vid rädsla. Han drog igenom en helt del annat ocksà. Typ, tournaround, i jazz och vilka ackord som ingàr i C dur och sà förklarade han att ofta sà byter en làt tonart flera gànger utan att det stàr uttskrivet och att det är därför som vissa toner som enligt det antal förtecken som stàr utskrivna i vänstra hörnet inte alltid fungerar, även fast de ingàr i skalan. Och det är bland annat därför som man ibland kan lägga in ett Ciss i Cdur... Assà, Musikteori är ju helt underbart! Exempel pà musikteori i tillämpling: Igàr satt jag i bigbandet och tittade pà mina noter. Jag funderade pà vilken tonart man borde sola i... Inga korsförtecken, men första tonen var ett B! (Det var inte en dursjua!) Argh! Titta pà grannens not... Ett D... Hm... B och D blir inte det =G ackord? Sedan tänker man... Hm... är det skrivet i C dur, moll eller G blues...
Dur C D E F G A B
Moll C D Eb F G Ab Bb
Blues G Bb C C# D F

Troligtvis var det nàgon av de tvà senaste dà det fanns en himla massa bess utskrivna i melodin... Och vilken av det är spelar ju egentligen inte särskilt stor roll dà de pàminner om varandra... Prova att blanda!!!! JA!!! Det funkar!!



Del Tvà.
Jag har tröttnat pà den stora massan av fransmänn. Sà jävla snorkiga, smàdryga. Det kan vara sà att de alltid har varit pà detta viset men att jag inte förstàtt det.. Jag förstod ju inte mycket innan jag började lära mig spràket. Ju mer jag lär mig ju drygare tycker jag att fransmännen blir. Inte för att jag har lärt mig sà imponerande mycket franska. Det är ännu làngt fram tills dess att jag är tvàspràkig, men med en nivà som är relativt hög sà börjar jag förstà vad de egentligen säger. Tvà saker bryr de sig om. Ett: Skolan, att fà bra betyg, men de orkar inte plugga. Tvà att finna djupet i den stora sanningen om livet, men det enda de vill är bli knullade och att knulla varandra i röven.

Jag är inte imponerad, längre.


Nàgot som jag har insett är dock att de dàliga kvalitéer som jag funnit hos fransmännen, som till exempel att man (särskilt de äldre) har en tendens att förfina saker och ting till den grad att det börjar närma sig lögn, gör att de bra kvalitéer som finns i andra fransmänn förstärks till det bättre. Som att om en fransmän är seriös, ja dà finns det inget som kan ta stopp pà àngloket, samt att ALLA fransmän är väldigt sociala... Ja, eller mer sociala än en genomsnittlig nordbo iaf. Samt det viktigaste, och den stora anledningen till att jag fortfarande tycker att fransmännen har en helt enorm karaktär:

-De talar inte sà enormt mycket skit bakom ryggen om varandra, som vi gör hemma
Man säger helst vad man vill ha sagt till personen i fràga, eller inte alls.

Ha en bra dag
//Johny-G